Alldeles nyss så kom chefred. förbi och sa att jag väl kunde skriva en sån där "kolumn", som han kallade det. Jag, som aldrig varit sen att vilja lära mig något nytt, undrade naturligtvis vad en kolumn var för något. "Jo," svarade han, "det är en max tvåhundrafemtio ord med småtrevligt strunt. Korta och enkla ord, korta och enkla meningar, korta och enkla sammanhang. Det skall vara lätt att skriva och lätt att läsa." "Du kan skriva om något vardagligt ämne, säger så vardagligt som det kan bli -- kippande skor eller smörgåsar som alltid faller med smöret neråt eller kulspetspennor som alltid slutar att fungera innan bläcket tar slut eller nån pikant observation, vilken som helst, rörande skillnader mellan kvinnor och män eller alla dessa dammsugarpåsar eller vad grannen sa om va fan som helst eller någonting helt annat. Småtrevligt strunt! Där har du vad vi kallar ett kåseri. Eller så kan du sikta på att skriva en riktig kolumn, då totar du ihop någon kvasipolitisk åsikt som folk kan reta sig på, och framför allt skriva insändare om, utan att vara direkt åtalbar. Ta ett missförhållande, verkligt eller inbillat, och skyll på... Vilka var det nu... Socialdemokraterna eller flumvänstern eller kapitalet eller nyliberalerna, det är den nu gällande listan." "Blir det bra kan du få vara med på bild, desto större ju bättre betalt du har. Blir det som vanligt så får du en så kallad pseudonym, 'Kloker' eller 'Gnutten' eller något liknande. Det är en kolumn." Vid det här laget påpekade jag att jag hade drygt 230 ord om konsten att skriva en kolumn, vilket visserligen renderade mig drygt tre kolumner från chefred. men å andra sidan fick mig publicerad emedan jag ju följt instruktionerna till punkt & pricka.