Som de andra recepten på dessa sidor antyder, kan mjöd framställas på många olika sätt, och ändå kallas mjöd. För en novis kan valmöjligheterna verka förvirrande; när man skall komma igång med något är det oftast bättre med en konkret bruksanvisning, som man efterhand kan lämna.
Jag har därför dokumenterat den mjödsats som jag började med onsdagen den 16 augusti 2000. Nästan allt jag gjorde kunde gjorts annorlunda, så det är inget jag kommer att tjata om. Använder man bra råvaror, håller jäskärlet lagom varmt och inte slarvar med rengöringen så går det knappast att misslyckas. Kort sagt: Kan man koka ägg så kan man brygga mjöd.

(Jag såg f.ö. en hemsida där mjödbryggaren helt riktigt poängterar att mjöd i vilket fall inte är den med honung kryddade pilsner som Systemet då och då saluför som mjöd, med runor på etiketterna och andra dumheter.)

Jag bestämde mig för att göra en sats på tio liter. Hur mycket mjöd som skulle bli kvar efter omtappningarna fick framtiden utvisa.

Först införskaffade jag två tiolitersdunkar; omtappningarna blir en barnlek med två ordentliga kärl. Övriga inventarier är jäsrör, hävert, mätglas och en s.k. Oechslemätare. För detta lade jag ut knappt 150:-.

"Termometern" nertill i bild är Oechslemätaren.
Häverten - en halvmeter plastslang - är inte med.

Vad gäller honungen skaffade jag sex burkar, tre med äkta tjörnhonung från Kållekärr (för att ge en lokal anknytning) och tre med billig mexikansk/argentinsk/ungersk smörja. 4,2 hekto honung per liter färdig mjöd ger ganska söt och tung (och stark!) mjöd. Tillsammans med champagnejäst (Edelmans), jässtopp och klarmedel gick förbrukningsvarorna på ca 250:-.

T.v: Drygt fyra kilo honung. T.h: I kartongen en flaska med flytande
vinjäst - bredvid en påse jässtopp - nertill klarmedlen kiselsol och gelatin.

Först kokade jag ihop lagen. Största grytan på spisen, några liter vatten värmdes till sjudning, och så rörde jag i honungen eftersom (och såg särskilt till att röra i botten).

Bara att sätta igång!

Efter tjugo minuter var all honung irörd, sånär som på ett halvt kilo som jag sparade till eftersötningen. Det gräddliknande skummet (det kan också vara mörkare brunt som maräng, eller rentav oaptitligt smutsgrått) togs sedan bort efterhand, tills det slutade att bildas; detta tog ytterligare tjugo minuter. Jag hällde dessutom i saften av en citron och en kopp starkt te.

Det krämiga skummet togs bort då och då, tills... ...Det inte bildades mer.

Sedan tog jag av grytan, hällde i kallt vatten tills det blev nio liter, och ställde det hela att svalna. En mätning visade att lagen då höll 85 Oechslegrader.

Så här använder man Oechslemätaren: Häll lite lag i mätglaset, sätt i mätaren, se den guppa upp och ner en stund, vänta tills den lugnat sig. Håll försiktigt ut den från sidorna på glaset, och mät av i ytan, inte i utkanten.
T.h: Den outspädda lagen höll över 130 grader. Noga räknat är det inte sockerhalten man mäter utan vätskans densitet, men eftersom det nästan enbart är sockret som gör vätskan tyngre än vatten, så är det i praktiken samma sak. Under jäsningen ombildas sockret till lättare alkohol. När mjödet jäst färdigt kommer densiteten att vara ungefär densamma som vatten, eller omkring noll grader. Håller man reda på graderna kan man räkna ut alkoholhalten, något som jag inte brydde mig om denna gången.

Några timmar senare hade lagen blivit fingervarm. Jag hällde då över den på dunken, hällde i jästen (hela flaskan), satte på locket med jäsröret, hällde i en skvätt vatten i röret och ställde det hela att jäsa på en någorlunda varm och dragfri plats. Inget närsalt eller enzymlösning användes.

Dunken uppallad under skrivbordet, med elementet strax bakom - här kommer det inte att bli för kallt. Notera även det utrymme som finns kvar i dunken. Lämnar man för lite plats, kan det jäsande, skummande mjödet tryckas upp genom röret och ut över golvet.

Vinjäst är lika känsligt som brödjäst! Kyla och drag är rena döden, för att inte tala om lag som inte svalnat tillräckligt. Jag ställde därför dunken på ett par brädbitar, och de första dagarna hade den dessutom en filt runt sig.

Så lång tid som det brukar ta innan jäsningen börjar är det lätt att tro att något gått fel... Den här gången tog det ett par dagar; inte förrän på måndag kväll, eller efter fem dygn, kluckade det med en och en halv minuts mellanrum. Efter ytterligare ett dygn var det en halv minut mellan klucken, och med en kluck-frekvens på 2-3 per minut fortskred jäsningen i nästan två månader. Kluck... Kluck... Kluck...

Så här låter ett kluck i plaströr (25 kb WAV).

Den 17 oktober, eller efter nästan två månader, tappade jag om mjödet, vilket dels resulterade i en halvliter jästsörja, dels att kluck-takten sjönk från 1 minut till 3 minuter. Sedan sjönk takten sakta tills den efter ytterligare en månad låg på ett kluck på 10 minuter. Då hade jäsningen alltså pågått i nära tolv veckor vilket var mer än jag väntat mig, 8-10 veckor är vanligare. Nu hällde jag i jäststoppet för att försäkra mig om att jäsningen verkligen skulle sluta.

Att jäsningen upphör beror antingen på att sockret tar slut så att jästcellerna svälter ihjäl, eller på att alkoholhalten stigit till en för dem dödlig nivå. Sockerhalten låg nu på 8 Oechslegrader, vilket är ganska högt; eftersom det fortfarande fanns gott om mat åt jästen så hade jag tydligen en alkoholstark dryck på gång.

Ett halvt kilo honung utrört i en liter vatten hälldes på, varefter sockerhalten nådde upp till 14 grader. Eftersom denna honung ger betydligt mer karaktär åt det färdiga mjödet än den man använder i lagen, hade jag sparat av tjörnhonungen.

När nu lagen fick nytt socker så skulle överlevande jästceller kunnat kvickna till och fortsätta sin verksamhet; det är därför man häller i jäststoppet.

Nu var det dags att klarna mjödet. Jag hällde i kiselsolen (påse A), skakade ordentligt och lät det stå i tre timmar. Sedan hällde jag i gelatinet (påse B), skakade ännu mer och lät det stå i tre dagar. En ordentlig bottensats hade nu bildat ett slemmigt månlandskap i botten av dunken. Efter en sista omtappning den 29 november hade jag 7,5 liter klart, rent mjöd, färdigt att lagras.

Det gick visserligen att dricka mjödet redan nu, om än inte med välbehag. Smaken var mycket tunn, ganska söt, och med en påtaglig jästsmak. Det kunde inte med bästa vilja kallas gott, men det var helt i sin ordning, eftersom lagringen får ses som en del av tillverkningsprocessen. Efter en månad - lagom till jul - hade den besynnerligaste karaktären försvunnit, efter två började det likna något, efter tre smakade det rentav utmärkt. Och på den vägen är det.

Kommentarer, tillfogade 2003 Vad gäller kokningen så är den inte alls så nödvändig som jag trott. Många mjödmakare klarar sig utan med utmärkt resultat, och åtminstone i Finland, där man har en levande tradition av att brygga mjöd hemma, kokar man normalt inte honungslagen. Att man i gamla källor alltid har med kokningen berodde snarare på den som regel undermåliga vattenkvalitén än något annat. (Detta har berättats för mig av Jan-Öyvind Swahn, som jag betraktar som en trovärdig källa.) Även i våra hygieniska dagar lär det dock vara lättare att lyckas med jäsningen om man kokar lagen. (Not: Eftersom kokningen är den enda fasen som kräver något som kan liknas vid arbete så blir det då nästan löjligt enkelt att brygga...) En enda gång har jag misslyckats med att få igång jäsningen. Istället dök små blekvita rundlar upp som låg och flöt på ytan - mögel! Sila lagen, koka upp den igen, gör rent dunken NOGA och häll i ny jäst, hela tiden dubbelt så omsorgsfullt som förut. Några dagar senare kluckade det glatt i jäsröret. Ett tips är att ta vara på jästsörjan och använda den nästa gång man brygger mjöd, och så vidare. Tanken är att gradvis få en jäststam som anpassat sig för ett liv i honung. Jag har själv inte provat på detta men det verkar intressant. Något jag heller aldrig sysslat med är kryddning av mjödet - med lite lagring så blir det så bra ändå, tycker jag. Vilket osökt leder till nästa punkt... Pratar man mjöd får man ofta höra att vikingarna ju på sin tid använde det med flugsvamp för att på så sätt uppnå bärsärkaraseri. Nu är det visserligen så att den röda flugsvampen använts på sina håll som drog, och det är fullt möjligt att även vikingarna använde den ibland, men inför en strid hade det varit synnerligen olämpligt av flera skäl: "Viss dåsighet inträder, ibland med muskelryckningar, flämtande andhämtning och domningar i ben och armar. Illamående och kräkningar är vanliga, diarré är mer ovanligt." Mera vikingar: Vikingatida mjöd tillverkades av honung och mältat korn. Eftersom honung även på den tiden var mycket dyrare än korn så är det sannolikt att vardagsmjödet var mer öl än mjöd. Det är inte känt om vikingarna hade biodlingar; om inte så måste honung ha varit något synnerligen exklusivt.